En förändring märks - mätningar i 160 år

Medeltemperaturen i Finland har under de senaste hundra åren stigit med cirka en grad

Tack vare de systematiska väderobservationer som 1846 inleddes av Meteorologiska institutet och Finska Vetenskapssocieteten känner man relativt väl till variationerna i Finlands medeltemperatur sedan 1840-talet. På bild 1 ses uppvärmningen i och med att de sista stolparna som beskriver den årliga medeltemperaturen till största delen är röda och den svarta kurvan som beskriver långtidsutvecklingen i huvudsak visar en uppgång.

Tolkat som en jämn förändring, har årets medeltemperatur stigit med cirka en grad under de senaste 100 åren (tabell 1). Temperaturhöjningen är statistiskt signifikant. Uppvärmningen har varit kraftigast under vårmånaderna (mars–maj) – nästan två grader. Somrarna (juni–juli) och höstarna (september–november) har blivit närmare en grad varmare. Vintrarna (december–februari) har blivit nästan en halv grad varmare. Under perioden förekommer också stora variationer – kalla vintrar 1985 och 1987 samt varma år på 1930-talet. På 1800-talet var observationsnätet fortfarande mycket glest, och därför kan tillförlitliga långtidstrender läggas fram enbart för ungefär de senaste hundra åren. I vilket fall som helst är budskapet i observationerna från 1800-talet att det i Finland i regel var kallare på den tiden än under största delen av 1900-talet.[1]

Bild 1. Avvikelser från medeltalet under perioden 1981–2010 [ºC] i den årliga medeltemperaturen i Finland åren 1847–2012 (blåa och röda stolpar). Stolparnas värde baserar sig på observationer från fyra mätstationer. Tio års glidande medelvärde presenteras med svart kurva. Under perioden 1981–2000 var medeltemperaturen i Finland cirka 2,3 ºC.

Tabell 1. Den linjära trenden i Finlands medeltemperatur 1908–2012 beräknad från rutnätsmaterialet. Vid beräkningen av den linjära trenden har ändpunkterna i tidsserien stor betydelse. På detta sätt förändras siffervärdena något varje gång som ett år läggs till i slutet av observationsmaterialet. De kalla vinterna 2009–2010 och 2010-2011 ledde till att trenden i synnerhet för vintern drogs ned. [1]

Klimatuppvärmningen märks också i naturen. I Finland sker lövsprickningen på våren i genomsnitt cirka 12 dygn tidigare än 1846–2005.

1930-talet var varmt i synnerhet i norr

Den flera år långa varma period som upplevdes på 1930-talet märktes inom ett vidsträckt område på det norra halvklotet, och allt kraftigare ju längre norrut man befann sig. Relativt sett varmast var det på Norra ishavet, Spetsbergen och de norra delarna av Grönland. Värmen verkar till stor del ha berott på en naturlig svängning i havsströmmarna, vilket ledde till att varmt vatten strömmade in från Atlanten till Barents hav.

Också i Finland märks värmen på 1930-talet tydligare i Lappland än i södra Finland. Som det framgår av tidsseriebilderna för Helsingfors och Sodankylä börjar medeltemperaturerna i Sodankylä först nu uppnå 1930-talets toppnivå, medan denna nivå redan tidigare har överskridits i Helsingfors (bild 2).

Bild 2. Årliga medeltemperaturer (vuosikeskilämpötila) i Kajsaniemi, Helsingfors, 1830–2012, Jyväskylä 1884–2012 och Sodankylä 1908–2012. Årsvärdena har märkts ut med ett tunt streck och det glidande medelvärdet för tio år med ett tjockt streck. I Helsingfors temperaturer ingår också en bedömning av hur mycket urbaniseringen har höjt temperaturen; det medeltjocka strecket beskriver de uppskattade temperaturerna i en situation där stadens tillväxt inte hade påverkat temperaturerna.

Sannolikheten för höga temperaturer har mångdubblats redan nu

Trots att uppvärmningen enligt den årliga medeltemperaturen tillsvidare har varit relativt liten jämfört med den stora variationen från år till år i vårt land, har den ändå redan mångdubblat sannolikheten för förekomsten av rekordhöga månads- och årstidsmedeltemperaturer.[2] Om den uppvärmning som redan har skett inte beaktas, är till exempel upprepningstiden för det rekordvarma juli 2010 cirka 300 år. Då den globala klimatförändringen tas med blir upprepningstiden enbart cirka 60 år.[3]

I liten skala och i korta tidsserier framhävs den naturliga variationen

Det är viktigt att förstå att den klimatuppvärmning som orsakats av människan är ett globalt fenomen. Av ortsspecifika temperaturtidsserier från enbart en observationsstation framgår i första hand den stora naturliga variationen i klimatet. Den klimatförändring som orsakats av människan kan bäst påvisas från observationsserierna genom att granska medeltemperaturerna inom omfattande områden under en lång tid. Då utjämnas den sporadiska variation som beror på naturliga faktorer, och den systematiska klimatuppvärmning som finns i bakgrunden och som beror på de höjda koncentrationerna av växthusgaser framträder tydligare.

Temperaturen är bara ett drag i klimatet, om än kanske det viktigaste. Nederbördsmängden, vindförhållandena, molnigheten, snömängden utgör exempel på andra klimatfaktorer som har stor inverkan på samhället och naturen.[4][5] För dessa finns det inte lika långa, tillförlitliga och geografiskt täckande tidsserier som för temperaturen. Därför är det svårare att i dessa se en långtidsförändring, dvs. en trend, som går i samma riktning.

I de här klimatfaktorerna har man inte lagt märke till någon långtidsförändring, men dock variationer

I nederbördsmängderna i maj–september (vars tillförlitlighet inte påverkas negativt av problemet med att mäta snönederbörden) förekommer det från år till år stora variationer i Finland, och i dessa har man tillsvidare inte lagt märke till några tydliga trender. Enligt observationer från fyra observationsstationer under de senaste cirka 100 åren har kustområdet haft mest torra perioder under sommarhalvåret, både i fråga om deras längd och antal, medan Lappland haft minst. I fråga om antalet nederbördsfria dagar och längden av torra perioder har det i regel inte förekommit några statistiskt sett signifikanta trender, eller också har trenderna visat en nedgång.[6]

Enligt som längst 120 år långa tidsserierna för lufttrycksobservationer från tio stationer har trenden för kraftiga vindars hastighet och förekomstfrekvens visat en nedgång. Under de senaste knappt femtio åren verkar vindhastigheterna i sin tur ha ökat något, men statistiskt sett är förändringen inte signifikant.[7]

Av solskensobservationerna framgår variationer i molnigheten. Ju fler solskenstimmar, desto mindre moln. Finlands längsta solskenstidsserier härstammar från Helsingfors och Sodankylä.[8][9] Tidsserierna (bild 3) visar att molnigheten varierar från år till år. I både Sodankylä och Helsingfors rådde i början av 1970-talet en relativt solig period som följdes av molnigare år på 1980-talet och i början av 1990-talet. Början av 2000-talet var igen relativt solig, framförallt i Helsingfors. I Helsingfors mättes i början av 1900-talet under några år exceptionellt lite solsken då dagsmedelvärdet för antalet soltimmar var under 3 timmar. Detta betyder dock inte nödvändigtvis att molnigheten skulle ha varit omfattande, utan det torde i stället anknyta till Novaruptas vulkanutbrott i Alaska 1912.

Bild 3. Solskenstimmarnas (auringonpaistetunteja) dagsmedeltal 1906–2012 i Helsingfors och 1950–2012 i Sodankylä. De årliga värdena, som inkluderar perioden mars–oktober, har märkts ut med ett tunt streck och tio års glidande medelvärdet med ett tjockt streck.