Villkoren för rennäringen förändras

Klimatförändringen påverkar renarnas näring: såväl mängden och kvaliteten som tillgången. De mildare vintrarna kan försämra renarnas näringstillförsel, vilket påverkar renarnas skick och antalet renkalvar. Den längre vegetationsperioden ökar däremot näringstillgången på sommaren. Om betesmarkerna minskar och renarnas näringstillförsel om vintern försämras, är det sannolikt att renhushållningens produktivitet och lönsamhet minskar.

Renen och människan – renskötsel är en viktig form av primärproduktion i norra Finland

Renen (Rangifer tarandus tarandus) är en halvtam underart av vildrenen, som lever på den eurasiska tundran, i den subarktiska fjällbjörkzonen och i den nordliga barrskogszonen. Renskötsel bedrevs i Fennoskandien ursprungligen av samer, men spreds redan i ett tidigt skede också till andra invånargrupper i norra Finland [1]. I dag är renskötsel en viktig näring eller binäring, ett stöd för befolkningen och kulturen, och en viktig turistattraktion i norra Finland.

Finlands renskötselområde omfattar nästan hela Lapplands län och en del av Uleåborgs län, och det upptar cirka 36 procent av hela landets yta [1]. Levnadsmiljöerna på renskötselområdet varierar kraftigt, från skogsbiotoper till kalfjäll. Största delen av Finlands renar lever i skogsområdet året runt. Renskötseln och renbetet påverkar miljön. Stora renmängder utsätter vinterbetesmarkerna för starkt slitage, och renarna konkurrerar om utrymme bland annat med skogsbruk, byggande, turism och gruvverksamhet [2]. På grund av renskador som orsakas av stora rovdjur begränsas de stora rovdjurens utbredning kraftigt på renskötselområdet.

Renhushållningens struktur har förändrats under de senaste decennierna på så sätt att antalet renägare har minskat samtidigt som den genomsnittliga hjorden per ägare har vuxit. Under säsongen 2006–2007 fanns det cirka 4 900 renägare i Finland [3]. Renskötsel är en väsentlig del av samernas utkomst, kultur och etniska identitet [4]. I dag ägs nästan en tredjedel av renarna i Finland av samer [5].

poronhoitoalue MH © Metsähallitus

Karta över renskötselområdet i Finland.

Jord- och skogsbruksministeriet föreskriver det högsta tillåtna antalet renar per renbeteslag och renägare utifrån kontroller av antalet renar som utförs vart tionde år. På 2000-talet var antalet livrenar, dvs. renar som fick leva över vintern, cirka 200 000 [4]. Under de senaste åren har produktionen av renkött varit 2,3–2,8 miljoner kilo [3] och det totala värdet på förädlat kött cirka 37 miljoner euro per år. När man också beaktar renturismen och de övriga produkterna från renarna, t.ex. handarbeten och bruksföremål, är renhushållningens uppskattade omsättning 50–60 miljoner euro om året [4].

porotokka © Pentti Sormunen

Renar i fjället om hösten.

Ostadigt väder och minskande vinterbetesmarker det största framtidsproblemet för renarna

Renen är väl anpassad för förhållandena i Norden. Dess päls har en bra isoleringsförmåga, och djuret klarar sig utan problem även i mycket hård köld. Renens klövar hjälper den att röra sig i snön. Om snön blir djup, måste renarna arbeta hårdare för att gräva fram vinterföda från snön, främst lavar, gräs och ris.

I framtiden blir vintrarna på renskötselområdet mildare samtidigt som nederbörden ökar och vegetationsperioden blir längre. Detta kommer att ha många olika konsekvenser för renhushållningen. Om snötäcket blir tjockare och det uppstår skare på snön till följd av att temperaturerna växlar från töföre till köldgrader, måste renarna använda mer energi för att gräva fram födan från snön [4]. Å andra sidan blir det lättare för renarna att röra sig på skaren, och då kan de utnyttja gran- och tagellavar som hänger i träden, om sådana finns att få.

De ostadigare väderleksförhållandena, särskilt i början av vintern innan den permanenta snön faller, påverkar kvaliteten och tillgången på den föda som renarna gräver fram. Om marken inte fryser till ordentligt och snötäcket smälter då och då, ökar risken för uppkomsten av hårda frusna lager i snön och mögel på betesmarkerna. I anslutning till regn om vintern kan vattnet rinna genom genom snölagret ner till jordytan, vilket kan leda till att det uppstår en hård skorpa av is och snö på vegetationen [4]. Varma och fuktiga förhållanden under snötäcket till följd av exempelvis svag tjälbildning kan öka förekomsten av svampsjukdomar hos växterna. Några av dessa mikrosvampar producerar ämnen som är giftiga för renar. [5] [2]

Ofördelaktiga förändringar i vinterbetesmarkernas kvalitet och tillgången på föda försvagar avsevärt renarnas övervintringsförmåga. När den lämpliga betesmarksarealen minskar och konkurrensen mellan individerna ökar, slits betesmarkerna och renarna måste söka bättre betesområden eller börja äta exempelvis granlavar, om sådana är tillgängliga. Å andra sidan måste man inom renhushållningen i landets nordliga delar allt oftare utfordra renar i takt med att markanvändningen effektiviseras och de fördelaktiga betesområdena minskar och splittras. Näringssituationen under vintern är viktig särskilt för renkorna, vilkas fysiska tillstånd påverkar kalvproduktionen och kalvarnas höstvikter. De mildare vintrarna kan ha många negativa konsekvenser för kalvningen och renhushållningens produktivitet [4].

Den längre vegetationsperioden är en fördel, värmen och parasiterna nackdelar

Om våren kommer tidigare och vegetationsperioden blir längre, har renarna bättre tillgång till näring under sommaren, exempelvis gräsväxter, starr, ris och löv från träden. En ökning av växtbiomassan skulle ha en gynnsam effekt på renarnas skick och kalvarnas tillväxt. Man har redan kunnat konstatera en positiv koppling mellan renens kalvprocent och en tidig snösmältning [2] [6]. Växternas näringsinnehåll, t.ex. deras protein- eller fenolinnehåll kan förändras antingen positivt eller negativt [2]. Det är dock möjligt att renen kan balansera sin kost om sommaren genom att använda ett stort antal näringsväxter – upp till 200–300 olika arter [7].

Även regnmängderna påverkar näringens kvalitet. Under torra somrar har den längre vegetationsperioden ingen stor inverkan på renens näringstillgång eftersom växterna vissnar snabbare och svamparna, som är ett viktigt element i renens kost om hösten, saknas. [4]

Varma somrar utsätter renen för värmestress. Denna tvingar renarna att söka svalka i det öppna och blåsiga kalfjället, vilket ökar deras energiförbrukning och minskar den tid som de använder för bete. Detta har en negativ inverkan på renarnas vikter och kan öka dödligheten. [4] De högre temperaturerna och ökade regnen under sommaren ökar också olägenheterna från blodsugande insekter [4] och kan göra det möjligt för nya parasiter, t.ex. älgflugan, att sprida sig till renskötselområdet.

De mildare vintrarna skapar i sin tur gynnsamma förutsättningar för spridning av fjällbjörkens skadegörare, exempelvis den allmänna frostfjärilen, vilket kan begränsa renarnas näringstillgång. De högre sommartemperaturerna har också en koppling till den ökade förekomsten av epidemier som orsakas av rundmask (setaria tundra), en parasit som sprids bland hjortdjur av myggor. Denna parasit orsakar bland annat bukhinneinflammation hos renkalvar, ökar dödligheten bland renarna och minskar köttets värde. Denna parasit kan också använda andra hjortdjur som värd. [8] [9] Om de torra somrarna blir fler, kan olägenheterna från insekter bli mindre än tidigare, men torkan försämrar också renarnas näringstillgång [4].

Skogsgränsen flyttas och förekomsten av lavbevuxna områden minskar

När klimatet blir varmare flyttas vegetationszonerna och skogsgränsen norrut och högre upp i fjället. Detta minskar kalfjällsområdet, som är viktigt för renarna på både sommaren och vintern, och det kan också skärpa renhushållningens och skogsbrukets konkurrens om användningen av landområdena. När trädbeståndet ökar och skogarna blir tätare och frodigare, förändras lavarnas växtförhållanden, och de kan konkurreras ut av snabbare växande artgrupper eller artgrupper som trivs bättre i skugga, såsom mossor, gräsväxter och ris. [4]. Redan nu har man observerat tecken på att marklavarna är på återgång och kärlväxterna på frammarsch över hela den arktiska zonen, vilket kan ha ett samband med de förändrade klimatförhållandena på de nordliga områdena [10].

Även markbränderna, som blir vanligare i takt med att klimatet blir varmare och blåsigare, de på allt mindre områden koncentrerade renhjordarnas konkurrens om näring samt överbetningen försvagar lavarnas tillväxt och regeneration [4]. De olika faktorernas negativa konsekvenser minskar arealen av högklassiga betesmarker som lämpar sig för renskötsel. Även om renarnas näringstillgångar om våren, sommaren och hösten skulle bli bättre, är renar på naturbeten i hög grad beroende av tillgången på marklavar samt gran- och tagellavar. När renar byter från lavar till växter med örtstam, är följden vanligen att deras energitillförsel och skick under vintern försämras [11].

lav © Hanna Aho

  Klimatförändringen är en orsak till att de lavbevuxna områdena minskar. Dessa områden är viktiga för renarnas näringstillförsel om vintrarna.

Ändrade metoder, turismen och rovdjuren påverkar rennäringen och dess lönsamhet

De minskade betesmarkerna och förändringar i renarnas näringstillförsel påverkar renhjordarnas produktivitet, i synnerhet slaktrenarnas antal och skick. När de minskande vinterbetesmarkerna kompenseras med effektiviserad utfodring, ökar kostnaderna för renskötseln. Detta bidrar till att förändra renarna och renhushållningen ytterligare. Allt detta påverkar renhushållningens lönsamhet och utmärkande drag. Permanenta förändringar i väderleksförhållandena, bland annat de mildare vintrarna och den längre sommarsäsongen kan småningom också påverka förfarandena inom renhushållningen. Exempelvis när säsongen med istäcke på vattendragen blir kortare, blir det svårare att transportera renar över vattendrag, vilket i sin tur kan försvåra renskiljningen [4]. Renskötselmetoderna måste anpassas efter förändringarna. Det vore möjligt att förbättra kvaliteten på de återstående lavbetesmarkerna genom att begränsa mängden renar och införa ett system för cirkulerande betesgång [12].

Även inkomsterna från renturismen kan öka i framtiden. Om vintern blir kortare, blir också vinterns turistsäsong kortare. Å andra sidan kan Lappland bli allt attraktivare som vinterresmål, vilket kan öka efterfrågan på renprodukter och renprogramtjänster, såsom slädfärder, och genom detta avkastningen under säsongen.

Renskador som orsakas av rovdjur samt efterspaning och ersättning av döda djur påverkar renhushållningens lönsamhet. I dag betalar staten ersättningar utifrån renkadaver som upphittats vintertid och som konstaterats ha blivit dödade av rovdjur, inte utifrån antalet stora landrovdjur som bor i området, vilket är fallet exempelvis för kungsörnen och i de övriga nordiska länderna. Det är dock inte ens närapå möjligt att hitta alla renkadaver. En kortare snösäsong minskar ytterligare sannolikheten för att renar som dödats av rovdjur blir upphittade, vilket är till skada för renägarna med tanke på ersättningarna, även om renbeteslagen får ersättning för kalvar som inte blir upphittade. [4] [13]

Källor

  1. Paliskuntain yhdistys. Poronhoito. (Viitattu 17.1.2011) http://paliskunnat.fi/poro/poronhoito/ >
  2. Turunen, M., Soppela, P. & Martz, F. 2010. Vaikuttaako ilmastonmuutos poron ravintokasvien laatuun ja saatavuuteen? Suomen Riista 56: 71–84.
  3. Niemi, J. & Ahlstedt, J. 2010. Suomen maatalous ja maaseutuelinkeinot. Maa- ja elintarviketalouden tutkimuskeskus Publications 110: 19. http://portal.mtt.fi/portal/page/portal/mtt/mtt/julkaisut/suomenmaatalousjamaaseutuelinkeinot/83A01C66D6473EF3E040A8C0023C1B25
  4. Jord- och skogsbruksministeriet. 2005. Nationell strategi för anpassning till klimatförändringen. Jord- och skogsbruksministeriet, Helsingfors. Publikationer 1b/2005. 212 s. http://mmm.fi/documents/1410837/1721050/MMMjulkaisu2005_1b.pdf/6eac5fb3-2ffe-4630-bbd7-814b8fc5fe54
  5. Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitos. 15.1.2009 (Muokattu). Porotalous osana yhteiskuntaa. (Viitattu 17.1.2011.) http://www.rktl.fi/talous_yhteiskunta/luonnonvarat_ex/porotalous/
  6. Kojola, I. & Helle, T. 2009. Lumen sulamisen ajoittuminen, vasaprosentti ja eloporomäärä. Poromies 4: 31–33.
  7. Warenberg, K., Danell, O., Gaare, E. & Nieminen, M. 1997. Porolaidunten kasvillisuus. Landbruksforlaget (Nordic Council for Reindeer Research), Tromsø, Norway.
  8. Laaksonen, S., Pusenius, J., Kumpula, J., Venäläinen, A., Kortet, R., Oksanen, A. & Hoberg, E. 2010. Climate Change Promotes the Emergence of Serious Disease Outbreaks of Filarioid Nematodes. EcoHealth, Volume 7, Issue 1: 7–13. http://dx.doi.org/10.1007/s10393-010-0308-z
  9. Laaksonen, S. 2010. Setaria tundra, an emerging parasite of reindeer, and an outbreak it caused in Finland in 2003-2006. Academic Disseration. University of Helsinki, Faculty of Veterinary Medicine. 80 p. http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-225-052-0
  10. Cornelissen, J. H. C., Callaghan, T. V., Alatalo, J. M., Michelsen, A., Graglia, E., Hartley, A. E., Hik, D. S., Hobbie, S. E., Press, M. C., Robinson, C. H., Henry, G. H. R., Shaver, G. R., Phoenix, G. K., Gwynn-Jones, D., Jonasson, S., Chapin, III. F. S., Molau, U., Neill, C., Lee, J. A., Melillo, J. M., Sveinbjörnsson, B. & Aerts, R. 2001. Global change and arctic ecosystems: is lichen decline a function of increases in vascular plant biomass? Journal of Ecology, Volume 89, Issue 6: 984–994. http://dx.doi.org/10.1111/j.1365-2745.2001.00625.x
  11. Joly, K., Jandt, R. R. & Klein, D. R. 2009. Decrease of lichens in Arctic ecosystems: the role of wildfire, caribou, reindeer, competition and climate in north-western Alaska. Polar Research, Volume 28, Number 3: 433–442. http://www.polarresearch.net/index.php/polar/article/view/6134
  12. Kumpula, J. 2010. Porotalouden tutkimusyhteistyö tiivistyy. Apaja 1/2010: 30-31.
  13. Viltskadelag 105/2009 http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2009/20090105

Skrivet av